inoue

För en stund sen lyckades min totala apati och likgiltighet övergå i irritation. Jag vet inte vad som är bäst, men irritation är iallafall.. Nånting.
Har mest vandrat runt lite planlöst i lägenheten, tills jag kollade posten. Jag hade fått en betalningspåminnelse. Från facket.
"Enligt våra noteringar har du inte betalat avgiften för.. Bla bla bla.Det är viktigt att du betalar annars kan du bli utesluten, bla bla bla."

Jag vet knappt vart jag ska börja. Jag vet inte vad som gör mig argast, just nu..
Det faktum att jag varit medlem i många år och betalat den skyhöga avgiften, helt i onödan?
Att det saknas 11 jävla timmar en månad, för att jag ska ha rätt till någon form av ersättning?
Att jag inte haft någon som helst inkomst, sen i oktober, och därför inte KAN betala avgiften..?

Även om jag vet att det är standardproceduren när nån missat att betala, så känns det som ett jävla slag i magen. Ännu en påminnelse om hur jävligt det känns för tillfället, och varför.
Precis vad jag inte orkar med.

Ibland funderar jag hur personlig jag vill ha den här bloggen.. Från första början skaffade jag ju den för att skriva av mig, ösa ur all skit, bra som dåligt, när ingen orkar lyssna. Fjanta runt eller vara arg och bitter när jag behöver det, eller vara seriös och vettig när den lusten faller på.

Och nu.. Nu vet jag inte alls.
Jag tror jag behöver vara personlig ett tag. Få ventilera vissa saker som grubblas alldeles för mycket på.. Innan jag blir helt galen.

Så ja.. Bloggen goes borderline, kanske?
Mer Inoue, helt enkelt.

Idag är, milt sagt, ingen bra dag.

Idag är helt enkelt dagen då jag faktiskt inte orkar slåss, alls. Varför skulle jag?
Det gör ju ingen skillnad.

Det är fredag igen. Vad nu det gör för skillnad, egentligen.
Det är samma magont vad det än är för dag. Jag har inte mindre ångest bara för att det är fredag. De där 11 timmarna som skickat ner mitt liv i en gyttjepöl känns inte mer avlägsna för att det snart är helg..
Jag hatar fredagar. Lika mycket som jag hatar söndagar, onsdagar eller måndagar. Det är ändå ingen skillnad.

Jag har precis insett nackdelen med att åka på världens underbaraste semester; att komma hem igen. Till vardagen. Jag hatar det, rent ut sagt. Inte allt förstås, det var fortfarande skitkul att komma hem och träffa folk, fira jul, krypa upp i soffan och mysa med glögg och Scrubs-marathon. Men resten? Allt det där riktigt vardagliga.. Tvätt, disk, dammsugning? Not so much..

Jag har ju intalat mig sen innan resan att allt ska ordna sig, bara jag får komma bort. Jag kommer må bättre, ha mer ork, kunna fixa mer.. Jag skulle veta precis vad jag vill göra med mitt liv, känna motivationen flöda.
Istället är det precis som om vi aldrig varit borta. Magontet är tillbaka, ångesten, bristen på ork... Jag har fortfarande noll motivation att ta tag i mitt liv, och jag känner mig inte ett enda steg närmre att veta vad jag egentligen vill göra.

Hur jag än försöker, så funkar det inte.. Det känns som om jag behöver hjälp, på så många olika sätt, men jag klarar inte att be om det. Jag ska klara mig själv, hur idiotiskt det än är.
Istället står jag kvar, på precis samma ställe som vanligt. Driver mina nära till vansinne, driver mig själv till vansinne.. Helt jävla värdelöst.

Det är konstigt hur jag har så mycket att säga egentligen, men så fort jag sätter mig ner för att faktiskt sätta allt på pränt så låser det sig. Tankarna fastnar nånstans på vägen ner till fingrarna och det blir bara stopp. Varenda liten formulering känns tillgjord och fel, jag lyckas verkligen inte översätta mina tankar i text.

Förut var det raka motsatsen. Jag är väl fortfarande lika usel på att förklara hur jag känner och tänker som någonsin, men förr kunde jag åtminstone formulera mina tankar i skrift. Jag kunde skriva hur mycket som helst.. Allt jag inte kunde säga rakt ut. Och nu, nu är det bara.. Stopp.

Det irriterar mig fruktansvärt. Framförallt i stunder som den här, då det bara skriker inombords. Jag kan ju inte gärna ställa mig och gallskrika rakt ut, även om det är precis vad jag känner för. Skrika och kasta saker omkring mig. Men det funkar ju inte. Jag har helt enkelt tappat bort alla mina sätt att få ut mina känslor, både de bra och de mindre bra jävligt dåliga.

Om ni ursäktar så ska jag gå och klättra lite på väggarna nu.

Promenaden igår hjälpte faktiskt en hel del.. Skönt att komma ut och sysselsätta sig lite. Hade trevligt sällskap också, vilket gjorde saken ännu bättre... Det slutade med att vi promenerade runt och pratade om allt från cancer till festplanering i nästan två timmar (vilket iofs känns i knät idag, men skitsamma.). Jätteskönt..

Jag visste att jag hade en del bra människor runt mig redan tidigare, men de senaste dagarna har det blivit så otroligt tydligt. Så många snälla ord och erbjudanden om en axel att gråta på och någon som lyssnar om jag vill prata... Det är verkligen guld värt! Sen att jag är usel på att prata om hur jag mår och känner, det är en annan sak.. Bara att veta att folk finns där, om jag vill liksom. Och min underbara sambo, som förstår hur jag mår bara på tonen i min röst, och som avbryter saker bara för att komma hem och hålla om mig när jag behöver det som mest. Jag älskar dig!

Säg att det inte är sant.

Han har.. Cancer.