inoue

Jag hade en riktigt sjuk dröm inatt..
Jag drömde om en annan bloggare (som jag aldrig träffat, nej.). Jag pluggade det jag pluggar här, fast utomlands någonstans (det var varmt iaf!).. Mitt studentboende var en gigantisk villa, komplett med bastu, x antal sovrum och badrum, fin utsikt.. Den jag delade villan med flyttade ut, och tadaa, in flyttade bloggaren.
Det började rätt bra, vi pratade och var artiga. Tills hon helt plötsligt, lite random sådär, klippte sönder lite av mina kläder. Jag blev såklart lite arg, och sedan var bråket i full gång. Hon fortsatte klippa, medan jag står och drar i hennes hair extensions. Ju mer jag drar, desto mer klipper hon och vice versa. Till slut har hon inte så mycket hår kvar att dra i och vi skriker åt varann och går till varsin ände av jättevillan.

Där får jag hur som helst för mig att byta sovrum (det fanns flera att välja på), så jag pysslar lite med det. När jag sedan går för att säga det till henne har både hon och jag glömt bråket (tydligen) och vi upptäcker istället att vi är sjukt lika. Vi har likadana handväskor och plånböcker, samma parfym osv..
Vi skrattar, har jättekul och åker sen till stranden. Där nånstans ringde väckarklockan.

Helt logiskt. Drömtydare någon?

Seriöst och personligt bloggande idag. Om jag bara lyckas formulera tankarna jag vill ha fram..

Satt och slösurfade runt bland diverse bloggar, och hittade en jag hamnat på tidigare, men aldrig följt. Personen i fråga hade skrivit ett inlägg om självmord. Själva inlägget var ganska kort, och inte särskilt provocerande. Kommentarerna däremot... De var skrämmande.
Så många av dem visade verkligen den trångsynthet och totala brist på förståelse och empati som jag alltid varit så rädd för. Verkligen den attityd som skrämt mig till att aldrig, aldrig tala med någon om hur jag egentligen mått.

Det var inte många kommentarer som inte handlade om hur egoistiskt/uppmärksamhetssökande/fel/osv självmord är. Alldeles för många "ta tag i sitt liv"- och "finns alltid något att glädjas åt"-kommentarer.
Och återigen inser jag, att vissa inte ens är i närheten av att förstå vilka tankar som kan finnas i andras huvud. De lär aldrig ha kommit i någon närmare kontakt med depression, ångest eller panikkänslor.

Jag har haft de tankarna. Jag har mått så dåligt att jag skadat mig själv på diverse sätt i desperata försök att må bättre. Jag har gråtande letat igenom medicinskåp för att få slut på allt. Jag kan förstå hur en människa ser självmord som den enda utvägen. Och då är jag inte ens i närheten av hur vissa nadra mår. Däremot har jag lyckats ta mig igenom just det, och insett att det inte är någon utväg för mig.. Jag mår fortfarande dåligt, har ångest och panik och känner för att ge upp.. Men.. Nej. Jag vet inte. Nu svamlar jag bara.

Det jag vill ha sagt, genom allt svammel, är nog egentligen hur ont det gör att läsa folks kommentarer, de utan någon som helst förståelse eller empati. Att sådan attityd gör att så många inte vågar säga något utan lider i det tysta, i rädslan för att få "ryck upp dig"-kommentarer slängda i ansiktet. Att i vissa fall överväger känslan av att allt skulle vara bättre utan en känslan av att man skulle såra någon genom att försvinna frivilligt.


Jag hoppas för alla trångsynta människor skull att de aldrig kommer behöva uppleva något liknande själva, men jag hoppas de någon gång får perspektiv på saker och ting, och inser att "ta tag i sitt liv" inte alltid är så lätt.
Och snälla, tänk er för. Andras perspektiv och erfarenheter kan se helt annorlunda ut mot vad ni kanske tar för givet...

Haha, gårdagens mest annorlunda komplimang (för det är jag tänker ta det):

Jag mår så sjukt dåligt idag... Höll på att bryta ihop totalt på jobbet, men lyckades undvika panikattacker och grejer till sist.

De två senaste dagarna har verkligen dragit ner mig lååångt långt ner igen.. Har mått riktigt bra ett tag, men nu... Hemska dagar. Låg ju sjuk tisdag-onsdag förra veckan, och sedan dess har jag jobbat konstant. Och gårdagen och idag har varit ett helvete. Utan att gå in på alltför mycket detaljer och fortsätta vara sådär lagom anonym och hemlighetsfull, så.. Har verkligen känt noll uppskattning från mitt jobb på senaste tiden, och igår kom väl droppen som fick bägaren (eller kanske hinken i mitt fall?) att rinna över...
Stora grejer som händer på jobbet just nu, inom ett område jag är väldigt intresserad av. Så jag har minst sagt sett fram emot de här dagarna. Bara för att få det kastat i ansiktet med att få göra det enda som inte har ett skit med det roliga att göra, timme ut och timme in. Och inte hände det särskilt mycket på mitt "territorium" heller, så mina dagar har gått ut på att titta på alla andra som jobbat med det roliga och önskat att jag fick vara med. Efter igår så tänkte jag "men imorgon kanske jag får hjälpa till. Chefen kanske delade upp det lite, så att jag tar det tråkiga första dagen och får hjälpa till andra, medan extrapersonalen som fick göra allt roligt första dagen sköter det andra imorgon.". Yeah right. Kommer till jobbet imorse, och vad ser man? Lilla Ino uppskriven på det tråkiga, hela dagen utom en timme. Tillåmed på min lunch stod jag uppskriven.

Nu låter det här kanske i larvigaste laget, men.. Utan detaljer säger det ju egentligen inte ett skit. Men det är sällan jag känt mig så värdelös och ouppskattad på mitt jobb, som jag gör för tillfället.
Hann knappt innanför dörren när jag kom hem innan allt brast.. och sen dess har jag gråtit, gråtit och gråtit. Jag har verkligen inte kunnat sluta. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen... Det här (och vissa andra småsaker) har verkligen påpverkat mig så sjukt mycket.

Jag mår skit, helt enkelt.

Ååh.. Här har man hittat världens kopior, och så funkar det inte att lägga upp bilder. Typiskt.. De som var så grymt lika.

Aja, ni får hålla ut. Kan dock säga att likheten slog mig efter gårdagens tv-kväll och slötittandet på tv just nu.*


Äsch.. Kanske borde sova så man orkar jobba imorrn.

_{*Den mest givande ledtråden någonsin..? Inte helt omöjligt.}

Okej. Dagens insikt:
Tågresa, ordentlig förkylning och en enorm ovilja (snudd på fobi?) mot att snyta sig bland folk; Ingen bra kombination.

Idag har Ino varit i huvudstaden. Maaassa shopping blev det. Fast bara bra, nyttiga och vettiga saker, förstås. Yeah right. Mådde lagom bra på vägen hem dock.. Skulle tippa på att det var liite feber involverat där. Tur att man kunde preparera med alvedon så man tog sig hem iallafall.

Och morgonen (alldeles för tidig..) var allmänt förvirrad. Konduktören på tåget kontrollerade min biljett och frågade sedan hur gammal jag var. Jag svarade, av någon outgrundlig anledning, att jag var 23. Tills jag insåg att, nej Ino, du är 22 och fyller inte 23 förrän om ett par månader. Konduktören sa "Va?" och jag svarade "22" vilket jag inbillar mig gav mig ett antal fundersamma blickar från folk runt om som säkert trodde jag ljög.
Svaret jag fick då är ett av de mest förvånande jag fått nånsin, tror jag.. "Jaså, inte mer?". Och sedan gick han. Jag tror aldrig det har hänt förut, aldrig, att någon trott att jag är äldre än jag är. Det är alltid tvärtom.
Måste varit glasögonen. De gör mig sofistikerad. Och vuxen.
Eller så ser jag bara gammal och tråkig ut. Men jag röstar hellre på de första.


Over and out.

Jag känner att min (ofrivilliga) timmeslånga promenad i 10 minusgrader igårkväll verkligen har gjort underverk för min förkylning. Strålande.

....

Igår träffade jag någon från mitt "förra liv". Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.

Personen i fråga var någon jag inte kom överens med. Milt sagt. Snarare så hatade hon mig, vilket hon visade tydligt (vet inte varför dock), och det gjorde inte direkt att jag gillade henne heller. Dessutom var hon sjukt dryg och uppkäftig. Som tur var behövde jag inte ha något med henne att göra alls efter 14-årsåldern nån gång.
Hursomhelst. För några år sedan stötte jag på henne igen. Och ingen människa har nog nånsin fått mig att känna mig så liten och värdelös som hon, bara genom 10 minuters nedlåtande blickar på en bussfärd. Det var helt sjukt. Det bröt ner mig totalt.. Jag gick hem och bara grät och grät och grät.

Jag trodde verkligen inte jag kunde ta åt mig så mycket av en sån grej. Så mycket skit som jag lyckats mer eller mindre bara sopa av mig, så kommer hon av alla människor och sänker mig helt.

Allt det där kom iallafall tillbaka igår när vi träffades igen.. Och det kändes bara.. "Jaha".