inoue

En till sån där inte-orka-ta-tag-i-mitt-liv-dag.. Den här gången tänker jag iallafall skylla på förkylningen (lika bra att passa på när det finns minsta lilla grej som skulle kunna användas som svepskäl), för att lätta mitt dåliga samvete.
Nåt ska jag väl ändå ha när jag inte kan ligga ute i solen och slappa..

Känner mig lite.. Dämpad. Eller vad man nu ska kalla det. Nästan sorgsen, utan att egentligen veta varför. Jobbet spelar nog in lite, i och för sig. Fick veta något igår som inte direkt gör att glädjen jag tidigare kände över att gå till jobbet ökar.. Framförallt var det någon annan än den som borde berättat det för mig som faktiskt gjorde det, dvs inte min chef. Jag undrar när hon planerat att upplysa mig om detta..?

Det är så tråkigt.. När jag började jobba där var det helt underbart. Jag stortrivdes med jobbet, jobbarkompisarna, lönen, allt. Men nu.. Håller den bra bilden på att rasa. Det har varit för mycket skit, och det är så tråkigt att det ska sluta (?) så.. För jag börjar få nog.

Det är bara att jag är för feg för att leta något annat.. Det är så mycket lättare att hålla sig kvar i det välkända och säkra, trots att man blir behandlad dåligt.  Tragiskt.

Jag är inte pigg idag.. Förylningen har inte blivit bättre alls, snarare tvärtom.

Förutom hostan och snorigheten har idag även rösten drabbats. Inte så att den är sådär lite sexigt småhes, utan snarare whiskeyskrovlig med målbrottstendenser (den försvinner helt till och från).
Till detta kan vi lägga en halv iprenreklam, med huvudvärk och mensvärk, och tadaa, där har vi förutsättningarna för min arbetsdag idag. För jag har verkligen inte råd att vara hemma från jobbet. Så det får helt enkelt bli en dag (och imorrnj då) i kassan, väsandes. Vill de inte ha mig där så får de fan ge mig lite mer tider så jag har råd att vara hemma när jag är sjuk. Hur enkelt som helst.


Nej, nu ska jag iväg och kurera med te, värktablett och en shake (Ja, jag tog mig äntligen till Cambridgegrejen! Tro det eller ej.), sen är det väl bara off to work som gäller..

Jag hatar att jobba när jag är bakis. Framförallt när jag tar det lugnt, just för att jag ska jobba dagen efter, men på nåt vänster blir tokfull och därmed också sjukt bakis. Den här helgen i ett nötskal alltså.

Var ju ute igår iallafall, och lyckades som sagt bli jävligt mycket fullare än jag planerat (eller ens trott). Drack inte alltför mycket heller, men nog small det till ändå. Vaknar alldeles för tidigt i morse, kändes som om jag fortfarande var aspackad, torr i munnen och illamående. Lyckades somna om iallafall, och vaknade sen av väckarklockan. Illamåendet och känslan av fylla var däremot utbytt mot grym huvudvärk. Underbart.
Den som uppfann huvudvärkstabletten var troligtvis världens bästa människa, alla kategorier.

Så min dag på jobbet har alltså bestått av den underbara bakfylleångesten och nojan.. Perfekt kombination, känslan av att vilja dra något gammalt över sig och att stå i en kassa och vara trevlig. I såna lägen är det synd att jag inte har ett kontorsjobb (eller ett 9-till-17-på-vardagar-jobb över huvud taget!). Men det är nog enda anledningen till att jag skulle vilja ha ett sånt också..

Jag mår så sjukt dåligt idag... Höll på att bryta ihop totalt på jobbet, men lyckades undvika panikattacker och grejer till sist.

De två senaste dagarna har verkligen dragit ner mig lååångt långt ner igen.. Har mått riktigt bra ett tag, men nu... Hemska dagar. Låg ju sjuk tisdag-onsdag förra veckan, och sedan dess har jag jobbat konstant. Och gårdagen och idag har varit ett helvete. Utan att gå in på alltför mycket detaljer och fortsätta vara sådär lagom anonym och hemlighetsfull, så.. Har verkligen känt noll uppskattning från mitt jobb på senaste tiden, och igår kom väl droppen som fick bägaren (eller kanske hinken i mitt fall?) att rinna över...
Stora grejer som händer på jobbet just nu, inom ett område jag är väldigt intresserad av. Så jag har minst sagt sett fram emot de här dagarna. Bara för att få det kastat i ansiktet med att få göra det enda som inte har ett skit med det roliga att göra, timme ut och timme in. Och inte hände det särskilt mycket på mitt "territorium" heller, så mina dagar har gått ut på att titta på alla andra som jobbat med det roliga och önskat att jag fick vara med. Efter igår så tänkte jag "men imorgon kanske jag får hjälpa till. Chefen kanske delade upp det lite, så att jag tar det tråkiga första dagen och får hjälpa till andra, medan extrapersonalen som fick göra allt roligt första dagen sköter det andra imorgon.". Yeah right. Kommer till jobbet imorse, och vad ser man? Lilla Ino uppskriven på det tråkiga, hela dagen utom en timme. Tillåmed på min lunch stod jag uppskriven.

Nu låter det här kanske i larvigaste laget, men.. Utan detaljer säger det ju egentligen inte ett skit. Men det är sällan jag känt mig så värdelös och ouppskattad på mitt jobb, som jag gör för tillfället.
Hann knappt innanför dörren när jag kom hem innan allt brast.. och sen dess har jag gråtit, gråtit och gråtit. Jag har verkligen inte kunnat sluta. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen... Det här (och vissa andra småsaker) har verkligen påpverkat mig så sjukt mycket.

Jag mår skit, helt enkelt.

Okej, många sjuka grejer har man varit med om under de 6 år jag jobbat... Men gårdagen hamnar rätt högt på listan. Det verkar inte bättre än att den kniper förstaplatsen.

Igår hittade vi (inte jag, som tur var) en av våra jackor slängd i en provhytt. När den lyftes upp kändes den ovanligt tung, vilket fick sin förklaring när ärmen inspekterades. I ärmen på jackan hade någon tryckt ner en använd blöja, full med bajs.

Kan någon, vem som helst, (gärna du som fick den lysande idén att slänga äckliga blöjor i kläder som vi säljer) förklara varför man gör en sån grej? Är det jobbigt att gå 20 meter till skötrummet? Eller var det alldeles för ansträngande att fråga någon av all personal som jobbade, om det fanns någonstans du kunde få slänga den?



_{Jag blir mörkrädd.}