"Vart är världen på väg?"
Hur utseendefixerade är folk egentligen nu för tiden, när någon som för nån vecka eller två sedan födde barn nu måste försvara sig för att hon "fortfarande" har mage? Idioter.
Mirror, mirror on the wall...
Har varit jättedålig på att uppdatera ett tag nu, jag vet.. Till mitt försvar är väl det mest spännande som hänt de senaste veckorna jobb och ångest, och motivationen att blogga har väl inte varit sådär skyhög. Ska försöka bättra mig iallafall..
Ikväll blir det iallafall fest.. Kommer när som helst hit lite folk på förfest, så jag springer runt som en yr höna och ömsom panikstädar, ömsom sminkar mig och rockar runt / sjunger högt till Blind Guardian.
Aja.. Hoppas kvällen blir bra (bättre än dagen). Och att jag är pigg nog att jobba imorrn.. Framförallt att jag slipper den ökända Ino-bakfylle-ångesten.
Ikväll blir det iallafall fest.. Kommer när som helst hit lite folk på förfest, så jag springer runt som en yr höna och ömsom panikstädar, ömsom sminkar mig och rockar runt / sjunger högt till Blind Guardian.
Aja.. Hoppas kvällen blir bra (bättre än dagen). Och att jag är pigg nog att jobba imorrn.. Framförallt att jag slipper den ökända Ino-bakfylle-ångesten.
Dagens fyllefråga?
Oh, jag kanske också ska börja med "Dagens fråga"! Och fråga om favoritfärger på nagellack, vilken kändis som klär sig snyggast, och om jag är lite wild´n´crazy, vilken som är folks favoritställning.
Så, dagens: Orka fylleblogga?
Mitt svar skulle vara Nej. För nu ska jag sova och orka jobba imorrn. Gonatt.
Skomode?
Okej, nästa grej på listan över saker jag verkligen, verkligen, inte förstår. Jag hade inte tänkt spy galla över det här fenomenet eftersom modebloggare säkert redan gjort det hundratals gånger. Men.. Nu får det vara nog.
Crocs.
Vad är egentligen grejen med de fruktansvärda tofflorna? Varför envisas folk med att gå runt i dem, dag ut och dag in? Är det verkligen någon, som på allvar, tycker att de är snygga? Och vad är grejen med alla de där märkena folk har börjat sätta fast på dem? Gör de verkligen saken.. Bättre? Så många frågor, så få svar...
Jag vet knappt om jag ska skratta eller gråta när det på jobbet traskar förbi en familj på kanske fyra, fem personer, alla med matchande Crocs. Små barn med Crocs kan jag ändå acceptera, likaså sjukvårdspersonal som använder dem som jobbskor. Svårare är det med vuxna människor, vuxna människor som inte befinner sig på sitt jobb. Och framförallt den vuxna människa jag såg häromdagen. En ung söt tjej, kanske runt 24-25, snyggt klädd med kjol och linne. Man fick känslan av att hon lagt ner tid på sitt utseende, att det inte var nåt hon slängt på sig i all hast. Till det så bar hon alltså Crocs. Och där föll allt. Hela den söta, välklädda bilden var som bortblåst.
Så.. Är det någon vänlig Crocs-ägare som har lust att förklara grejen? Hur kom det sig att ni köpte dem? Vilken färg valde ni, och varför? När använder ni dem? Men framförallt, kittlar inte de där små plupparna helt hysteriskt under fotsulorna när man går?
Crocs.
Jag vet knappt om jag ska skratta eller gråta när det på jobbet traskar förbi en familj på kanske fyra, fem personer, alla med matchande Crocs. Små barn med Crocs kan jag ändå acceptera, likaså sjukvårdspersonal som använder dem som jobbskor. Svårare är det med vuxna människor, vuxna människor som inte befinner sig på sitt jobb. Och framförallt den vuxna människa jag såg häromdagen. En ung söt tjej, kanske runt 24-25, snyggt klädd med kjol och linne. Man fick känslan av att hon lagt ner tid på sitt utseende, att det inte var nåt hon slängt på sig i all hast. Till det så bar hon alltså Crocs. Och där föll allt. Hela den söta, välklädda bilden var som bortblåst.
Så.. Är det någon vänlig Crocs-ägare som har lust att förklara grejen? Hur kom det sig att ni köpte dem? Vilken färg valde ni, och varför? När använder ni dem? Men framförallt, kittlar inte de där små plupparna helt hysteriskt under fotsulorna när man går?
Little miss Sunshine.
Riiight.
Idag är jag arg igen. Rättare sagt, skitförbannad. Igen.
Dessutom har jag jobbat hela dagen. Igen. Eventuellt kan det finnas något samband där någonstans, men jag är inte säker.
Det har dykt upp mer (ny) skit på jobbet nu. Och min chef, som tidigare var en person jag verkligen såg upp till, bara sjunker längre och längre ner i mina ögon. Hade jag orkat med en massa drama hade jag nog fan kontaktat facket och ordnat ihop ett jävla liv, men.. Nej. Nu har jag bara fått nog. Jag gör mitt jobb de veckorna som är kvar nu, sen vill jag nog bara lägga hela kaoset bakom mig. Hitta ett nytt jobb om jag har tur, så att mitt liv kan ordna upp sig en aning.
Jag ser inte fram emot arbetsdagen imorgon.
Idag är jag arg igen. Rättare sagt, skitförbannad. Igen.
Dessutom har jag jobbat hela dagen. Igen. Eventuellt kan det finnas något samband där någonstans, men jag är inte säker.
Det har dykt upp mer (ny) skit på jobbet nu. Och min chef, som tidigare var en person jag verkligen såg upp till, bara sjunker längre och längre ner i mina ögon. Hade jag orkat med en massa drama hade jag nog fan kontaktat facket och ordnat ihop ett jävla liv, men.. Nej. Nu har jag bara fått nog. Jag gör mitt jobb de veckorna som är kvar nu, sen vill jag nog bara lägga hela kaoset bakom mig. Hitta ett nytt jobb om jag har tur, så att mitt liv kan ordna upp sig en aning.
Jag ser inte fram emot arbetsdagen imorgon.
Plan B?
Fan vad bra det där gick då. Jag lyckades vara arg och bitter i ganska precis en timme efter det. (Till mitt försvar så var jag dock jäävligt arg och bitter.). Efter ganska precis en timme kom nämligen min sambo hem och jag kunde vräka ur mig allt. Där nånstans försvann även all energi och den tysta, starka, väldigt arga Ino övergick på ungefär en halvsekund till en hulkande, storgrinande, men fortfarande jätteförbannad Ino.
Så, nu är jag här, ytterligare en timme senare. Alldeles rödgråten, med smink i hela ansiktet, och inte lika arg längre. Det var rätt skönt att häva ur sig allt som gör en arg på en stackars oskyldig sambo (projicering ftw!), och kunna skita i det en stund. Tills jag måste gå till jobbet imorrn bitti igen, och allt börjar om, vill säga. :P
Nej, nu ska jag gå och få bort Alice Cooper-looken och försöka se lite vettig ut, sen ska jag iväg och dränka mina sorger i vin. Perfekt.
Så, nu är jag här, ytterligare en timme senare. Alldeles rödgråten, med smink i hela ansiktet, och inte lika arg längre. Det var rätt skönt att häva ur sig allt som gör en arg på en stackars oskyldig sambo (projicering ftw!), och kunna skita i det en stund. Tills jag måste gå till jobbet imorrn bitti igen, och allt börjar om, vill säga. :P
Nej, nu ska jag gå och få bort Alice Cooper-looken och försöka se lite vettig ut, sen ska jag iväg och dränka mina sorger i vin. Perfekt.
Skål!
ABC.
Jag borde sluta vara så jävla fram-och-tillbaka i mitt mående. Lägga ner hela den här borderlinegrejen och hålla mig till ett konstant tillstånd. Jag borde bli Arg, Bitter och Cynisk på heltid.
Är precis hemkommen från jobbet, och det är just nu få ställen där man får sån bra övning i att vara just arg, bitter och cynisk som där. Jag tappar all tro på mänskligheten minst en gång per arbetsdag, så det är bara att jobba som fan. Problemet är väl bara att jag inte har mitt jobb kvar om alltför många veckor...
Å andra sidan kan jag då ägna mig åt ilskan över att min chef inte kunde ta ett ordentligt samtal med de som förlorar sina arbeten, utan säger det sådär lite i förbifarten, "eftersom det kan vara bra att veta". Dessutom kan jag vara allmänt bitter över att en person som gång på gång missköter sitt jobb, efter oräkneliga klagomål från resten av personalen, får fortsätta sitt jobb, medan jag som sliter som ett djur inte är vatten värd.Är precis hemkommen från jobbet, och det är just nu få ställen där man får sån bra övning i att vara just arg, bitter och cynisk som där. Jag tappar all tro på mänskligheten minst en gång per arbetsdag, så det är bara att jobba som fan. Problemet är väl bara att jag inte har mitt jobb kvar om alltför många veckor...
Bitterhet är nog min grej, iallafall.
De förvirrande lacktightsen.
Jag inser verkligen, verkligen, inte tjusningen med allas nya favorit, lacktightsen. Varför ska helt plötsligt alla ha ett par? Det enda speciella med dem är väl att de får benen att se ut som svarta... Falukorvar. Och är det verkligen något att sträva efter..?Det kanske bara är jag som är bitter, eftersom jag inte har två meter långa modellben, och aldrig skulle kunna bära upp ett par lacktights? Men, nej.. Jag är ganska (väldigt) säker på att jag skulle få falukorvsvibbar och tycka de är vansinnigt fula ändå.
Panikdrömmar.
Inatt drömde jag sjukt jobbiga drömmar. Så hemskt att det faktiskt var en befrielse när väckarklockan äntligen ringde (vilket säger en hel del).
Minns så här i efterhand bara lite småbitar här och där, men mest av allt sitter den där jobbiga näst-intill-panik-känslan kvar. Jag var på någon slags semester med min familj, i en stuga mitt i skogen. Min sambo var inte med, och jag kunde inte få tag på honom. Behövde verkligen prata med honom, men fick inget svar när jag ringde.
När jag väl fick tag på honom sa han nånting om att han träffat Maria, och att han snart skulle iväg och träffa henne igen. Det började gnaga i mitt huvud om att det kunde vara hans ex som hette Maria (om han egentligen haft någon flickvän som heter Maria är jag osäker på..). Till slut tog jag mod till mig och frågade "Vilken Maria?" och fick svaret "Jomen, du vet, mitt ex.". Där nånstans högg det till i mitt hjärta och jag fick panik.
Och det gjorde så ont, så ont.. Får nästan svårt att andas bara jag tänker på känslorna som låg över hela drömmen. Så liten.. Och hjälplös. Jag bara såg hela mitt liv flyga iväg, med någon Maria, och jag var hundratals mil därifrån utan att kunna göra ett skit.
Det var så jävla hemskt.
Minns så här i efterhand bara lite småbitar här och där, men mest av allt sitter den där jobbiga näst-intill-panik-känslan kvar. Jag var på någon slags semester med min familj, i en stuga mitt i skogen. Min sambo var inte med, och jag kunde inte få tag på honom. Behövde verkligen prata med honom, men fick inget svar när jag ringde.
När jag väl fick tag på honom sa han nånting om att han träffat Maria, och att han snart skulle iväg och träffa henne igen. Det började gnaga i mitt huvud om att det kunde vara hans ex som hette Maria (om han egentligen haft någon flickvän som heter Maria är jag osäker på..). Till slut tog jag mod till mig och frågade "Vilken Maria?" och fick svaret "Jomen, du vet, mitt ex.". Där nånstans högg det till i mitt hjärta och jag fick panik.
Och det gjorde så ont, så ont.. Får nästan svårt att andas bara jag tänker på känslorna som låg över hela drömmen. Så liten.. Och hjälplös. Jag bara såg hela mitt liv flyga iväg, med någon Maria, och jag var hundratals mil därifrån utan att kunna göra ett skit.
Det var så jävla hemskt.