inoue

Jag måste säga att få saker irriterar mig så förbannat mycket som hårfärgningsreklamen med Pernilla Wahlgren. Ni vet den där "Nutrice betyder näring! Blabla blablabla!". Eller vänta nu, det är nog få saker som irriterar mig så mycket som just Pernilla Wahlgren.. Hon är så.. Käck. Jag hatar det. Jag hatar käckhet.
Jag får helt seriöst spykänslor så fort jag hör "Heeej mamma!". Då är kombinationen mute-knapp och text-tv det bästa som finns...

När, när ska de sluta med den jääävla reklamen?! Inte ens när hon byter hårfärg slutar de ju! Då gör de den bara längre! Gaah!

Det är bra att jag har gått och fastnat för So you think you can dance nu när det nästan är slut.. Och jag vet inte ens varför. Nivån på mitt dansintresse ligger ju ungefär på att jag några gånger önskat att jag börjat dansa när jag var yngre, bara för att alla dansare har så sjukt snygg kropp.

Hursomhelst, nu sitter jag iallafall och tittar på näst sista (?) avsnittet.. Och jag hade gåshud genom hela Lacey och Danny's wienervals.

I'm such a nerd.

Promenaden igår hjälpte faktiskt en hel del.. Skönt att komma ut och sysselsätta sig lite. Hade trevligt sällskap också, vilket gjorde saken ännu bättre... Det slutade med att vi promenerade runt och pratade om allt från cancer till festplanering i nästan två timmar (vilket iofs känns i knät idag, men skitsamma.). Jätteskönt..

Jag visste att jag hade en del bra människor runt mig redan tidigare, men de senaste dagarna har det blivit så otroligt tydligt. Så många snälla ord och erbjudanden om en axel att gråta på och någon som lyssnar om jag vill prata... Det är verkligen guld värt! Sen att jag är usel på att prata om hur jag mår och känner, det är en annan sak.. Bara att veta att folk finns där, om jag vill liksom. Och min underbara sambo, som förstår hur jag mår bara på tonen i min röst, och som avbryter saker bara för att komma hem och hålla om mig när jag behöver det som mest. Jag älskar dig!

Alldeles för mycket i huvudet just nu, och inget jag kan lyckas pränta ner i bloggen..
Ska ge mig ut på en långpromenad, rensa tankarna lite och koppla av. Återkommer så fort inspirationen dyker upp, alternativt att jag behöver skriva av mig om allt. Hepp.

Säg att det inte är sant.

Han har.. Cancer.

Okej, just nu är jag så sanslöst jäkla uttråkad. Det är helt sjukt.. Jag känner hur humöret bara sjunker och sjunker.. Och ändå är det ingenting som lockar. Eller, det är nog snarare att jag verkligen inte hittar nåt att göra.
Det är nästan så jag längtar efter att tvättmaskinen ska blir klar, så jag kan hänga tvätten bara för att ha nåt att göra. Och då är det illa.

Man kanske skulle baka lite? Känna sig lite huslig sådär, bara för att jag är den minst husliga människan sen.. Min pappa?

Är det bara jag som, även om jag inte är ett dugg pedantisk i vanliga fall, blir ganska ordentligt neurotisk när det gäller städning innan besök?
Jag menar, vår lägenhet ser oftast ut som ett mindre bombnedslag, och även om det stör mig som fan till och från så orkar jag helt enkelt oftast inte ta tag i det. Inte storstäda iallafall. Småplock, ja, konstant. Men storstädning? Njae.
Däremot om jag vet att någon ska komma och hälsa på, då jävlar.. Då blir jag ett riktigt psycho och får städmani. Då ska det vara kliniskt rent. Och oftast innebär det att jag driver min sambo till vansinne med alla suckar och gnäll om röran. För av nån outgrundlig anledning känner han inte likadant.
Det allra värsta scenariot är när jag vet att min mamma kommer på besök.. Då är jag ett monster. För av nån anledning känner jag fortfarande ett behov av att bevisa för henne att jag kan hålla ordning, bara jag vill. (Yeah right.).

Framförallt vore det grymt skönt om jag kunde låta bli att få städmani när det inte är mina vänner som kommer och hälsar på. När det är sambons. Att jag kunde tänka, "Det är hans kompisar, så ser det ut som ett bombnedslag så är det han som får skämmas? ." Men funkar det? Nej. Det är jag som blir neurotisk ändå. Medan sambon är helt lugn och skiter i om det inte hinns dammsuga eller om det ligger hockeyprylar över halva badrummet. Och vad gör Ino? Hon skäms och ber till högre makter att hon nån gång ska få ordningssinne.

Måndag igen då. Inte för att det gör så mycket skillnad när man inte får jobba nåt, kunde lika gärna vara fredag. Ändå sitter måndagshatet kvar, och orken och lusten att göra nåt vettigt lyser med sin frånvaro.
Tänkte dock försöka vara lite duktig iallafall, och röja lite i våran ständigt kaosartade lägenhet. Brukar i och för sig jobba bättre under press och idag finns det en liten liten risk att det kommer folk och hälsar på, så nu kanske jag får arslet ur. Det jobbiga är att man blir trött bara av att tänka på vad som behövs fixas.
Aja, kanske kan övertyga sambon om att disken är skitrolig att fixa, så jag slipper den iallafall.. ^^
 Wish me luck!

Kan inte sluta läsa om flygkraschen i Phuket.  Var skitskraj över resan redan innan, och det är ju knappast bättre nu... Om lite mer än en månad flyger ju vi. Till Bangkok. Och sedan kanske vidare till Phuket... Vafan.
Men vad kan man göra? Jag har ju längtat efter den här resan i tre år snart, och vi har ju försökt komma iväg hur länge som helst. Nu har det äntligen blivit verklighet, och då kan jag inte sluta oroa mig! Vi kan ju inte avboka? Jag vill ju inte avboka heller. Jag borde  helt enkelt lära mig att sluta fundera så jävla mycket...

Fan. Nu har jag gått med vad som bäst skulle kunna beskrivas som en väldigt intensiv oroskänsla konstant, i flera dagar. Det verkligen gnager i magen, sådär som när man är skitnervös för något, men problemet är att jag inte vet varför. Visst, jag hade tidigare något jag var sjukt orolig för, men jag tycker att jag släppt det nu.
Jag vet inte riktigt, det känns olycksbådande, som om jag är på helspänn hela tiden. Jävligt irriterande.

Vaknade imorse av att nånting pep till med (o)jämna mellanrum, och jag kunde verkligen inte lista ut vad det var. Jag uteslöt diverse mobiler, hemtelefoner och annat som kan ha dåligt med batteri, men det fortsatte pipa. Bara ett kort, relativt högt pip. Vilket av någon anledning gjorde oroskänslorna ännu mer intensiva.
Nu har det däremot inte pipit tills alls, på kanske 20 minuter. Borde jag oroa mig över det?

Det känns bara som om jag konstant går runt och är beredd på att nånting ska gå åt helvete.

Fyfan.. Såg av någon anledning slutet på Idol nyss.
Fick nästan ont i magen när de visade klipp från nästa program, killen som sjöng Cara Mia, gotharen. Ååh, vad jag hoppas att det inte var på allvar.

Tänk om han var så vilsen som han såg ut? Och helt seriös? Mitt hjärta går nästan sönder... Pallar inte sånt.

Nån som har något bra tips när man har sjuk huvudvärk, och vanliga värktabletter inte hjälper alls..? Snälla?

.. Nästa gång vi flyttar, se till att det är till en lägenhet på översta våningen.

Jag har nu i flera timmar lyssnat på en unge som springer fram och tillbaka, fram och tillbaka i lägenheten ovanför. Hon (?) har verkligen sprungit konstant, och det är inte direkt försiktiga steg. Snarare låter det som om hon ska klampa rakt genom taket och ner i vår lägenhet när som helst. Dessutom skriker hon varje gång hon vänder och springer tillbaka. Och jag hatar barnskrik.

Well well, nu ska jag överrösta klampandet där uppe med en jävla massa hög musik. Samtidigt kanske jag inte ska gnälla, inte så länge de inte börjar steppa igen.

Jag har ett stort problem (eller fyra).

Lampan inne på toaletten har gått sönder. Jag har också glömt det otroligt bra stället jag fick för mig att lägga alla lampor sist jag storstädade. Utöver detta är jag sedan ungefär en timme tillbaka sjukt kissnödig.
Och mörkrädd.

Igår var skitkul och idag mår jag antagligen som jag förtjänar.
Därför skjuter jag återigen upp de sakerna jag inte gjorde igår, och ägnar istället dagen åt att ligga i soffan, invirad i ett täcke med laptopen i knät. Sen blir det pizza, såklart.

Men nu, nu blir det WoW.

Efter noga övervägande så kom jag i måndags fram till hur jag ska göra med pluggandet.. Jag skiter i det. Alltihopa. Den ultimata lösningen på alla jobbiga problem när man som jag är den veligaste människan i världen.

Hur som helst. Kom fram till att jag inte orkar plugga, att det helt enkelt inte är min grej. Att jag varken ska fortsätta med det jag läst i nästan två år, eller börja med något nytt.

Och idag?
Idag får jag helt plötsligt världens sug att sitta och läsa kurslitteratur (!). Bara sätta sig nånstans, läsa, fundera..
Vafan. Jag har inte känt så sen.. Förra våren? Innan B-uppsatsen.

Jag tror allvarligt att det är något väldigt fel på mig.

Gaah.. Jag har, under de senaste dagarna, hittat tusentals saker jag borde blogga om.. Men har jag gjort det? Nej. Har jag haft tusentals andra saker att göra istället? Ja. Kommer jag ihåg alla blogginspirerande händelser nu när jag faktiskt sitter här? Icke. Inte nånting, för att vara exakt.

Så jag får väl helt enkelt bidra med ännu ett totalt meningslöst blogginlägg, för det finns det ju inte på långa vägar tillräckligt av som det är.

Tack och hej.