Det var en lång dag igår...
Började jättebra, sovmorgon, mys i soffan och Heroes till frukost. Fortsatte dock smått kaotiskt, med en bra tajmad panikattack sådär en 10 minuter innan jag var tvungen att trampa iväg till jobbet. Det bara small till och helt plötsligt stod jag där i badrummet panikgråtandes och hyperventilerandes med världens ångest och känslor jag inte alls kunde kontrollera.. Skrämmande.
Lyckades dock på nåt sätt ta mig samman något sånär, dra på masken (på mer än ett sätt..) och ta mig till jobbet. Klarade det rätt bra, även om timmarna gick i snigelfart och tankarna virvlade runt i huvudet. Inventeringen blev klar efter 22 nån gång, och när min underbara sambo kom och hämtade mig så släppte allt igen. Grät hela vägen hem. Ingen ångest eller nåt sånt, bara.. Utmattning. Så skönt att bara släppa masken och inte försöka se glad ut..

Ibland undrar jag hur han står ut...

Var iallafall underbart skönt att få komma hem igen. Var helt slut både fysiskt och psykiskt, men kunde ändå inte sova.. Låg vaken ett bra tag och funderade en massa.. Lyckades till slut somna och drömde en massa konstigt. Allt i drömmarna hade dock något att göra med jobbet... Alltifrån att min chef fanns nånstans i nästan varje dröm, till att jag befann mig på jobbet och oroade mig över saker. Hur ska man tolka det? :P

Hann fundera en hel del på mitt liv innan jag somnade. Vet inte om jag kom fram till så mycket vettigt, mer än att jag är rätt tragisk egentligen.. Jag har en underbar sambo som jag älskar över allt annat, ingen har nånsin gjort mig lyckligare. Vi bor i en jättefin lägenhet (kanske i minsta laget, men det stör inte). Jag har bra kontakt med min familj, vi bor ganska nära varandra och träffas regelbundet och har kul tillsammans. Jag har ett jobb (vilket iofs inte bara är bra för tillfället..) och jag har vänner.

Och ändå mår jag inte riktigt... Bra. Ändå oroar jag mig för allt och ingenting, analyserar och funderar. Ändå gnager ångesten i mig konstant. Ändå får jag panikattacker.
Jag är 23 år. Det känns som om jag borde veta bättre.. Jag borde inte bry mig så jävla mycket om min vikt. Jag borde inte må dåligt varje gång jag ser mig i spegeln. Jag borde inte oroa mig så mycket över mitt utseende. Jag borde inte jämföra mig med alla andra. Jag borde inte, jag borde inte, jag borde inte.

Det vore så jävla mycket lättare om jag bara kunde sluta oroa mig. Bry mig så mycket om vad andra tycker. Fundera över dåtid/nutid/framtid. Må dåligt.
Om jag bara kunde hitta orken att göra vardagliga saker, istället för att lägga den på saker som får mig att må dåligt. Så att inte småsaker som att till exempel laga mat blir världens största projekt, något jag knappt klarar av, vilket i sin tur bara ger mig mer skuldkänslor och ångest. "Hon klarar inte ens av att laga ordentlig mat..!"


Det är nog bäst att jag slutar här.. Troligtvis ingen som orkar läsa allt eller bry sig ändå. Men jag behövde skriva det här..