Jag är så glad, så glad, så glad. Så glad att min sambo inte ens känner igen mig.

Jag överlevde intervjun. Jag har ingen aning om hur det gick, men ändå. Jag har nått någon slags punkt där jag inte ens orkar överanalysera det. Det går som det går. Jag gjorde mitt bästa och jag kan inte påverka något längre.
Och att jag inte överanalyserar en så pass stor grej som det här är.. Smått otroligt, för att uttrycka det milt.
Så gott som jag sov inatt har jag nog inte sovit på flera år..

Världen är ur led.