Idag har jag sökt ett nytt jobb. Sedan dess har jag nojat över hur mycket bättre jag hade kunnat göra minsta lilla del av mitt halvminuten långa möte med den personalansvarige:

1. Hur såg jag ut när jag klev in?
2. Sa jag rätt namn när jag presenterade mig?
3. Talade jag lagom högt och tydligt?
4. Kunde handskakningen varit bättre?
5. Såg jag lika livrädd ut som jag var?
6. Osv, osv...

Ett tag var jag övertygad om att de slängde min CV i soptunnan så fort jag kommit ur synhåll. Och nu väntar några veckors ångest. Underbart.


Så, där har ni alltså en liten inblick i hur Ino's sjuka hjärna arbetar i vissa situationer. Känn er normala och njut. ;)