Tänk om man var fem igen.. Innan all skit började. Då vattenpölar kunde roa en hel eftermiddag och det man oroade sig mest för var hur arg mamma skulle bli för att man klippt sönder hennes finaste pensel.
Då ingenting var omöjligt. När inte räkningar och oro för hur pengar ska räcka till satte stopp för drömmar. Då man kunde bli vad som helst. Inga gränser.

Men nej. Jag är inte fem, jag är 23. Jag ska vara vuxen.
Jag oroar mig konstant för hur min lön ska räcka till.
Jag går till mitt jobb med en klump i magen och ångest som river i bröstet.
Jag har studieskulder och en ofärdig utbildning. Jag har tappat alla drömmar om vad jag vill bli "när jag blir stor". Jag borde veta det nu.

Jag är inte fem och kan drömma om att bli delfinskötare, jag är 23 och inser att det är just en dröm för femåringar. Att jag faktiskt inte kan bli vad som helst.
Och jag hatar det.